Sendai Stories

Hyrde moppe idag med lite hjälp av en pensionerad tysk dam från Hamburg som är på Lombok varje år med sin man, i år var 15e året de är här! Vi tänkte att vågar hon hyra och köra moppe på den här ön så vågar vi. Vi åkte norrut till en pärlodling, det var superfascinerande och väldigt häftigt att förstå processen av att odla pärlor och ostron. 

Turen upp till bergen i norr, mt Rinjani, häromdagen var superhärlig. Vi gjorde en kort vandring till två olika vattenfall varav det ena kunde man bada i. Vattnet var kallt men samtidigt uppfriskande efter vandringen i det varma vädret! Där tog vi med den riktiga kameran så det blev inga mobilbilder att lägga upp här från telefonen.  

De sista dagarna här på Lombok har vi ätit på några olika restauranger som ligger på stranden. Vi har druckit god färskpressad juice och ätit fantastisk mat.

I solnedgången på stranden åt jag en fisk - Mahi-Mahi och ris. Arvid åt en grillad kyckling som såg delicious ut, som är väldigt vanligt här. Andra lokala rätter är Nasi Goreng, Mie goreng, Gado gado, kyckling curry (Eller vegovarianten utan kyckling med bara grönsaker) grönsakssoppor och olika typer av grillad eller stekt kyckling med starka såser eller såser baserade på jordnötter (utan att vara den typiska kinesjordnötssåsen som man hittar i Sverige på våra vanliga bufféer). 

Vi har också ätit massa god frukt av olika slag, när vu hyrde moppe passade vi på att stanna på olika ställen för att titta på utsikten, sätta oss på en strand eller köpa frukt i hos en liten dam längs vägen. 

Eftersom wi-fi var rätt segt i Indonesien kommer några inlägg så här i efterhand. Men ganska skönt ändå att låta resan leva kite till trots att vi är hemma i vintersverige och tillbaka på jobbet om dagarna. 

Nu har vi tagit oss vidare till den västra delen av ön, vi bor på ett hotell nära stranden i Mangsit nära Senggigi som är en liten by med mest lokala turister och rätt mycket muslimer. Hotellet har egna restauranger men de har vi inte besökt utan istället har vi promenerat gatan ner mot Senggigi och ätit på ett Warung (alltså typ ett litet matstånd) längs vägen eller i Senggigi. Vi testar mycket lokal mat och vi orkar inte vara oroliga över is, grönsaker eller glass. Sånt som mamma och pappa inte lät en äta i utlandet när man var liten. Vilket har gått riktigt bra, även om det några gånger varit bra med egen toalett på hotellen vi bor på.  

Häromdagen var vi på utflykt till två av giliöarna, Gili Air och Gili Meno. Vi skippade Gili T som visst mest ska vara en partyö, så det är nog inte så mycket för oss.

Vi åkte i en liten trimaranbåt, den typen av båt syns överallt på stränderna här. Vi hade alltså en helt egen båt och förare hela dagen, så längs vägen stannade vi både för att snorkla och stanna på öarna och äta lunch och dricka kaffe. Det var väldigt fint väder hela dagen och trots att vi smörjde in oss flera gånger med solskydd 50 (!) och 30 så brände vi båda två ryggen. 

Imorgon ska vi på en utflykt till en nationalpark vid vulkanen Rinjani. Som vi egentligen hade planerat att vandra på och klättra upp till toppen, men eftersom det är regnperiod här under januari så kommer det störtskurar med regn som både är jobbiga att vandra och tälta i och förstör eventuella stigar. Det känns ändå kul att åka dit och bada i vattenfall och komma närmre vulkanen. 

Apropå vulkaner så ser vi Mount Agung från vårt hotell och från båtturen häromdagen. I morse såg man hela toppen när vi åt frukost, men hade inte telefonen redo för att ta en bild. Hoppas det inte är för molnigt på Bali någon av de kommande morgnarna så ska jag ta en bild. Är så klart glad att den inte fått nåt utbrott även om det skulle vara ganska häftigt att på avstånd få se vulkanen ha lite aktivitet. 

Häromdagen kom vi till Lombok. Vi hade bokat in oss på ett lugnt hotell mitt ute i ingenstans, det finns en liten by på promenadavstånd med några restauranger men inte så mycket annat. Byn är en liten fiskeby med jättemånga små båtar längs hela stranden. Den stranden som ligger närmast är alltså inte direkt en badstrand men såna finns det gott om lite längre bort. 

Det är väldigt vackert här, hotellet serverar bara vegetarisk mat och har flera yogaklasser varje dag att delta på. Vi bor i en liten bungalow med halmtak som knastrar när det regnar och med en mjuk, skimrande och skir sänghimmel. Badrummet är på baksidan utomhus, så häromkvällen tog jag en dusch under månens sken.

Vi har mest tagit det lugnt sen vi kom hit, äter god mat och tagit promenader och än så länge varit med på ett yogapass. Det har varit sol och fint väder men idag kom en störtskur när vi satt och läste vid poolen, men det var ingenting för två härdade svenskar, så vi satt kvar under parasollet i skydd från regnet. 

Här stannar vi ungefär en vecka, vi planerar att göra utflykter, testa god mat och eventuellt hyra moppe beroende på vart utflykterna bär av. Och så klart vara med på fler yogaklasser (får se hur många fler Arvid går på). Arvid övar också på sina slacklineskills, jag har provat men är alldeles för skakig. Så vi delar väl kanske upp oss så han kör det medan jag går på yoga.

Det är ett mysigt och lugnt ställe med många trevliga människor, vissa verkar stanna här under ganska låga perioder medan andra kommer och går som vi. 

På söndagmorgon var det dags för Tari och Ichsans bröllop! I Indonesien är det vanligt att bröllopet är tidigt på morgonen. Redan kl 8 var den religiösa ceremonin, egentligen skulle den varit 7 men några dagar innan det var dags skickade Tari ett sms om att de flyttat fram ceremonin en timme. Så det är inte alls lika strikt som i Sverige med tiderna. 

Kl 6 vaknade vi upp på morgonen för att äta lite frukost och göra oss iordning. Jag hade fått låna en folkdräkt från Hälsingland av Arvids mormor Elly. Det var jättekul att få bära traditionella svenska kläder på ett bröllop i en annan kultur. Tari sa innan att det var okej med klänningar som täckte knäna men eftersom de är muslimer kändes det både mer respektfullt och skönt att ha lång kjol för att passa in mer, vi stack ändå ut enormt mycket som västerlänningar. 

Vi möttes upp i lobbyn ungefär 30 minuter innan bröllopet men pga trafiken var vi framme strax efter det startat. Den religiösa ceremonin börjar med Akad som är ett förbund mellan brudens pappa och brudgummen. 

Vi fick under tiden smyga ut till Tari som satt på en annan plats, där fick vi chansen att ta foton med henne. Egentligen är det bara kvinnor som får vara där men de gjorde ett undantag för oss så efter en stund fick också männen följa med in.

Tari blev mot slutet av den relegiösa ceremonin följd in till sin man och familj av två fastrar (tror jag). Honvar så fantastiskt vacker, det är hon alltid men dessa kläder och sminket! Fransarna var i flera lager, klänningen alldeles fantastiskt. I håret hade hon mängder av flätade blommor och en stor krona i guld. Det märktes på henne, som hon också berättade senare på kvällen när vi åt middag ihop att det var tungt att röra på huvudet och svårt att skratta med allt smink. Tari är nog den jag känner som skrattar mest, så det var en utmaning för henne. 

Mellan den religösa och den traditionella bjöds det på lite frukost (ris och kycklingsoppa). Sen väntade vi på att brudparet skulle komma in igen. Det var ett helt följe som dansade framför dem och efter gick deras familjer. Tari gick också fram och dansade ståendes på en massa blomblad. Hon berättade att hon övat framför youtube några gånger, första halvan tyckte hon gick bra sen skrattade hon mest för att hon inte kom ihåg någonting och bara improviserade. Det är inte superallvarligt men de hade sagt åt henne innan att le med stängd mun, det sprack ganska fort. 

Efter det sitter brudparet upphöjda, med föräldrarna på sidan om och alla får köa för att gå upp och gratulera och skaka hand med dem. 

Vi började med att äta mat, det fann massor att välja på och fler olika bord att köa till. Vi provade lite olika men Mariko och jag fastnade för ris med stekt kött och grönsaker som vi tog av fler gånger. Tari berättade på kvällen att de hade väntat sig omkring 700-800 gäster men det hade kommit 1900 personer, snacka om stort bröllop och många personer att hälsa på. Det hade dragit ut på tiden så de blev klara senare än beräknat, inte så konstigt. 

De ropade också upp oss Tohoku alumner för att gå upp och ta en bild tillsammans med brudparet, så kul att vara bjuden till och uppleva ett så annorlunda bröllop mot vad jag är van vid. Under festen som var ungefär 11-14 blev jag och ibland Arvid tillfrågade väldigt många gånger om att vara med på bild, måste varit att vi stack ut så mycket med både utseende och kläder. Det gjorde mig ingenting, även om det kändes konstigt. Tari sa sen att både hon och Ichsan men också många andra hade uppskattat att jag kommit i folkdräkt, så det var kul! 

På kvällen gick vi ut tillsammans och åt, det var kul att sitta länge tillsammans och prata om gamla minnen och vad alla gör nu! Tari och Ichsan tog oss till en jättefin indonesisk resturang med en liten sjö, där de hade jättegod indonesisk mat och dryck! 

 

Dags att väcka den här bloggen till liv igen. Efter tips från pappa som önskade sig liveuppdateringar från vår resa så är det rätt smart att använda den här gamla plattformen. Även om den heter Sendaistories så passar det väl ganska bra att dela med sig om resor och upplevelse här. Inte minst när anledningen att vi åker är vännerna från Sendai och tiden på Tohoku university. Bilderna som delas här är oredigerade mobilbilder så kvaliteten kan variera, den proffsiga systemkameran är så klart med men nu gör jag det lätt för mig för att någonting överhuvudtaget ska läggas upp här. 

I fredags efter jobbet satte vi oss på flyget mot Jakarta, en nästan 20 timmar lång flygresa hade vi framför oss, så på grund av det och tidsskillnaden (6h) landade vi på lördagkvällen. Vi spenderade helgen i Jakarta med de gamla Tohoku vännerna, bland annat några från Indonesien som stöttade i all form av transport och matbeställningar, vilket var toppen för oss! 

Något som var ännu roligare var att hela mitt lilla gäng från IPLA (programmet vi gick - International Program of Liberal Art) kunde komma till Taris bröllop, och det var helt fantastiskt att träffas igen!

Charlie, Mariko, Tari, jag och Kia. På bilden är också Dhana med som bodde i Japan när vi bodde där, en av de som hjälpte oss runt i Jakarta under helgen. 

 Fem år sen var det vi pluggade tillsammans och träffades senast. Tänk vad tiden går, det roligaste var att det var som att ingen tid hade gått alls. Så ofta har vi inte pratat, men ganska ofta hörs vi i vår sms grupp. 

Helgen i Jakarta var vi så klart på Taris bröllop, vi passade också på att se oss omkring. Vi åkte bland annat till Asiens största moské som vi fick besöka, det var bön just när vi var där så våra vänner turades om att delta i bönen och ta hand om oss. Ungefär 80-90% av Indonesiens befolkning är muslimer, våra vänner också. Så det var kul att se lite mer av deras kultur. Vi gick också till ett monument (Monas) som har blivit Jakartas landmärke. Vi blev vana att höra böneutropet flera gånger om dagen, eftersom det är moskéer i vartannat kvarter. 

Nu har vi varit i Sieam Reap i två dagar. Vi kom fram rätt sent på kvällen den 19 efter en väldigt lång dag. Som vi berättade satte vi oss på tåget redan innan klockan 06am och var inte framme för att checka in på hotellet förrän framåt åttatiden på kvällen.

Innan vi åkte mot Kambodja hade vi noga läst på hur man skulle göra och vad som var viktigt att tänka på, vilket vi är väldigt glada för. När vi tog en tuktuk från tågstationen till den Kambodjanska gränsen hade vi hört att de ofta släpper av en vid ett visumkontor. Vilket helt och hållet är bluff, för ett kambodjanskt turistvisum köper man antingen på internet eller när man passerat Thailländska gränsen men ännu inte kommit in i Kambodja. Kort sagt blev vi också avsläppta på ett sånt kontor och tillsagda att vi måste skaffa visum innan vi kunde lämna Thailand. Vi struntade i vad dem sa och efter lite tjat lät de oss gå. Efter lite köande för att komma ut från Thailand fick vi våra pass stämplade och kunde gå vidare mot Kambodja. Vi hittade lätt till visumkontoret och började fylla i våra papper. Tyvärr upptäckte vi rätt snart att våra kontanter inte räckte och att man inte kunde betala med kort. Detta var vi inte ensamma om visade det sig när Arvid började prata med ett par tyskar/nederländare vars vänner hade varit borta en halvtimme för att hitta en bankomat. Efter att vi frågat några om möjligheten att låna pengar tills efter vi hade korsat gränsen gick Arvid iväg för att försöka hitta en annan lösning. Området mellan gränserna var enormt med mängder av kasinon där vi tillslut lyckades få ut lite dollar och kunde få våra visum. Sen var det bara att ställa sig i kön för att få passet stämplat och komma in i Kambodja. I kön träffade vi på ett trevligt Nederländskt par som vi sen hade sällskap med i taxin till Siem Reap, som var en drygt två timmar lång bilesa från gränsen. Efter lite krångel med taxichauffören som inte hade någon lust att köra oss hela vägen fram till hotellet av okända anledningar (eftersom han inte pratade någon engelska) kom vi till slut fram eftersom vi alla stod på oss och sa att vi inte tänkte betala förrän vi kommit fram för det var vad vi hade blivit lovade.

När vi väl kom till hotellet och det var dags att checka in upptäckte vi att de hade strulat bort vår bokning. Tack och lov är Arvid väldigt noggrann och hade sparat hela mailkonversationen. Efter lite om och men fick vi tillslut ett hotellrum (det sista) vilket tyvärr inte var städat än. Så småsvettiga, dammiga och trötta efter en lång resa tågresa var det bara att ta sig ut på gatorna och hitta någonting att äta innan vi kunde få vårt rum. Vi sprang på ett trevligt brittiskt par som visade var några bra resuranger låg och vi hittade snabbt ett ställe vi gillade. Efter ett par minuters väntande fick vi ett bord. Stället verkade rätt populärt för hela tiden stod folk och köade för att få napp på ett bord någon annan lämnade. Ett gulligt äldre par i matchande gula skjortor stod länge och tittade in i restaurangen. Eftersom alla bord var för fyra men de flesta som åt bara var par fanns egentligen många lediga platser. Det tyckte vi var onödigt. Så jag gick ner till det äldre paret och erbjöd dem att sitta med oss. Vi hade en supertrevlig middag som delades med ett par i åttioårsåldern från USA, de var på en jordenrunt resa i tre månader för att fira sin 50e bröllopsdag!

Efter en lång dag var det sedan skönt att kunna gå till ett rent och fräscht hotellrum, duscha och lägga sig mätt och glad.

Gårdagskvällen och idag har vi tillbringat med att åka runt och se på många av templen i området kring Angkor Wat, vi har bestämt att vi stannar här i fyra dagar för att hinna se allting i lugn och ro. Därför börjar vi också med att åka runt och se omgivningarna och de mindre templen först för att sen bygga upp och se större och mer spektakulära tempel vartefter, därmed kommer vi också avsluta dagarna i Siem Reap med att se Angkor Wat.

Vi är ledsna att det inte kommit upp några bilder på länge. Den här bloggportalen är inte den bästa att använda från mobilen. Försöker vi lägga upp några bilder så kommer ingenting upp alls. Jag hoppas vi kan lösa det på något smidigt sätt snart så att våra berättelser kan bli lite mer levande med bilder som också kan förklara allt vi är med om!

Nu sitter vi på flyget och snart är vi framme i Bangkok. Nu kommer nog historierna här på bloggen ta en liten vändning eftersom Arvid och jag far iväg på en liten resa innan vi kommer hem till Sverige. Efter att vi missat flygtåget med 4minuter kom vi fram till flygplatsen 9 minuter innan incheckningen stängde, med lite kö slutade det med att vi checkade in i sista sekunden. Men kvinnan bakom disken var lugn och snäll så det lugnade även oss. Vi klarade oss helt ifrån bråk trots att vi båda var tokstressade. Nu känns det skönt att vara på väg, tyvärr sitter Arvid 15 rader bakom mig så flygresan kommer bli lite ensam. Men det får vi ta igen sen.