お好み焼き
Idag var vi iväg och åt Okonomiyaki (det är det som står i rubriken). Yaki (やき) betyder stekt och okonomi (おこのみ) betyder varierande eller att föredra. Så rätten är helt enkelt flera ingresienser i en röra som man steker till en tre cm tjock pannkaka.
I Fannys var det vitkål, räkor och bläckfisk medan Arvid hade kött, konjaku, nudlar och vitkål.
På resturangen hade vi lite problem att beställa. De hade varken bilder eller meny på engelska. Vi slog upp var och vartannat ord och tillslut fick vi någonting som vi blev nöjda med. Det var spännande att få steka sin mat själv, och det blev väldigt gott!
Efteråt frågade Arvid på klingande japanska efter notan!
Födelsedagssushi
Det firade vi med att stanna hemma hela dagen och plugga, men på kvällen gick vi iväg till ett ställe i närheten med rullbandssushi. Egentligen skulle ja vilja vara så bra att jag hade pluggat färdigt allt i förväg för att kunna hitta på någon superbra överraskning och göra Arvids födelsedag till någonting alldeles speciellt.
Där satt vi och hade supermysigt, drack te, funderade, valde cch provade massa olika sushi.
Vi skrev ner beställningarna på japanska, när kanji (de kinesiska tecknena) var för svår skrev jag det istället på hiragana (de tecken som visar uttalet). När vi är ute och äter är egentligen enda gången jag känner att jag behäskar språket. De flesta resturanger har bilder på menyn och är det sushi så brukar det gå rätt bra, även om man måste både prata och skriva för att få det man vill ha, utöver det som redan rullar förbi en på bandet.
Söndagsmiddag
Där skulle vi äta kinesiskt då Charlie och Harry är från Kina respekrive Hong Kong.
Ändå började vi med att göra sushi som ett par japaner hade haft med sig ingredenser till. Det tyckte jag nog ändå var det allra bästa. Sushi är ju min favoriträtt numera. Eftersom jag inte kan säga så många maträtter på japanska brukar jag säga att sushi är min favoritmat. Jag tycker ju ändå väldigt bra om det, japanerna vet vad det är till skillnad från att jag skulle säga ミートボル (=köttbullar) och de blir glada över att jag har nåt japanskt som favoritmat. De brukar även bli väldigt imponerade över att jag är duktig att äta med pinnar. Det blir ofta att det är vad vi pratar om (när jag äter med japaner) och de tycker att jag är superduktig och undrar var jag har lärt mig det, eftersom man inte äter med pinnar i Sverige, men jag tycker vi gör det rätt ofta och alla svenskar är väl rätt duktiga på att äta med pinnar?
わたしはすしがいちばんすきです。
Dricka kaffe eller plugga?
...eller både och?
I måndags cyklade jag till stan framåt kvällen för att få lite lugn och ro och hinna läsa en bok som måste läsas klart innan jul. Lite sent att börja med den nu, men jag får väl se vad jag kan göra åt saken. Det kommer nog gå åt en hel del kaffe och en väldans massa tid.
Mariko frågade om hon fick hänga med och kom en timme senare efter att hon hade fixat lite grejer. Hon satte sig med ett par japanska tidningar och uppdaterade sig om nyheter i världen. Ja, och blev det nu mest kaffe eller plugg? Jag fick en hel del läst, det är klart att man alltid kan läsa mer. Men jag måste ju hinna ha lite trevligt också. Kaffet var gott, men jag är säker på att jag själv skulle göra det hundra gånger godare, jag skulle dessutom servera mig en kaffe med ett litet löv eller hjärta i. Sällskapet var som vanigt supertrevligt och vi diskuterade japansk politik eftersom det just varit val här, dödsskjutningarna i den där skolan i USA häromdagen, japansk ekonomi och ställningstaganaden kring användandet av kärnkraftverk. Jag har även börjat spela in lite små filmsnuttar med mobilen, men har fortfarande inte listat ut hur man kan göra för att lägga in dem här.
Spagetti och köttfärssås
Igår blev det gammal hederlig spagetti och köttfärssås till middag. Jag har märkt att det jag skriver om handlar mer och mer om mat. Kanske för att det är vad jag tänker på mest, och att vintern medför att det inte blir lika mycket utomhusaktiviteter längre.
Jag gått ner en massa i vikt sen jag kom hit, ändå äter jag nästan bara choklad. I början sprang jag ett par gånger i veckan men kalla morgnar och regniga dagar lockar inte till att ta sig ut längre. Ska försöka komma igång med träning och äta både oftare och nyttigare så kanske det blir bra igen, annars lär det väl stabilisera sig när jag kommer hem igen.
Om man inte kan läsa eller prata
...då är det superbra att man kan teckna eller fota. Jag tar bilder och visar, frågar, gestikulerar och gissar mig fram. På en av de cafeterior som finns på campus står allt på japanska, och jag tar bilder för att visa tanterna i köket när de frågar vad jag vill ha. Sen säger jag ちいさい (chiisai =liten) och får alltid det jag önskar.
Eller om man är ensam i affären och vill veta vad det är man köper. Jag brukar fota det jag tror är rätt och smsa till mina japanska vänner, här frågade jag Taiki om det är vanligt vetemjöl i påsen. Såg sen att det var små bilder av ett sädesslag på påsen (men inte vete, eftersom inte de har strån. Här skulle jag kunna skriva en lång utläggning (men den får bli kort) om att jag typ är den enda bland mina vänner här som har koll på att de finns olika sädesslag vilket har resuterat i att jag haft en liten genomgång och ritat fina bilder på de fyra vanligaste i Sverige, tack svensk utbildning och det faktum att jag bott på landet och har en fantastisk familj (kanske framför allt farmor, farfar, Lilian och Enköpingshögen av släkten) som tycker sånt är vettigt att kunna). I det här landet kan man ändå inte vara säker på vad som är i påsen, fick som svar att det var mjöl men har fortfarande ingen aning om vilket sädesslag. Det gick i alla fall att baka på. Många andra mjölsorter är gjorta för att fritera nämligen, så det var nog ändå bra att jag frågade.
Innan jag lärde mig att läsa katakana tog jag denna bild och frågade vad detta var. Det var en eftermiddag när jag var på ett café med Maxi och Rin och ville köpa nåt till mitt kaffe, Rin (som för övrigt bott i Sverige och flyttar tillbaka till Stockholm i höst för att läsa sin master) hjälpte mig att klura ut vad jag ville ha. Nu kan jag läsa de flesta katakana tecken och ser att det står "Buruberii Beeguru" och "appurupai". Kan ni lista ut vad det är?
Baka bröd
Tänk vad fint att jag har en blogg egentligen, jag borde ju faktiskt fråga er som läser om allt som jag undrar eller behöver hjälp med speciellt så här nu när jag är i ett helt annat land. Lilian läste att jag inte tyckte om brödet som går att hitta här och var så snäll och mailade ett recept med väldigt enkla ingredienser och som tillagas i stekpannan istället för i ugn, så i förmiddags bakade jag en massa gott bröd!
För ungefär en vecka sen så försökte jag mig på att göra scones i micron. Jag som inte ens tycker om scones hemma, men jag hade väl någon förhoppning om att de skulle vara bättre än brödet som går att köpa här. Efter ungefär en halvtimme i micron blev de väl ungefär som hemma om inte ännu torrare. Jag åt upp dem, men nja, jag kommer nog inte göra scones igen.
Det här brödet däremot, som Lilian skickade recept på blev alldeles fantastiskt så nu planerar jag att baka varje helg så att jag har till veckorna!
Jag fick lov att ändra lite på ingredienserna för att allt gick inte att hitta, istället för bikarbonat tog jag bakpulver och istället för vetegroddar använde jag havregryn. Inga brödkryddor hittade jag heller, utbudet av kryddor här är jättelitet. I japan äter man inte särskilld kryddstark mat och om det smaksätter någonting så är det antingen med soja, ingefära eller vinäger. Jag funderade på att köpa timjan men det slutade med att jag bakade brödet utan kryddor och har nu beställt hit det från Sverige istället. När jag var färdig med bakning och disk var jag såklart tvungen att provsmaka mitt bröd till en kopp kaffe. Det blev två olika mackor eftersom jag hade både creme cheese och smör och ost hemma. Osten jag hittat just nu är för övrigt riktigt god. Jag köper den i små askar om 150gr där det ligger 10 st (tror jag) små enförpackade fyrkanter med ost, jag försökte skiva den, men det slutade med att den bara gick sönder eftersom den var så liten, men det var gott ändå. Nu ser jag jättemycket fram emot morgondagens frukost!
Vad blir det för mat?
När jag först kom till Japan tyckte jag det var jättesvårt att laga mat. Jag hade problem i affären att veta vad jag skulle köpa, jag förstod varken vad som stod på förpackningarna eller vilket pris som gällde. Nu har jag lärt mig jättemycket och vet vilket Kanji (kinesiskt tecken) som betyder yen och hur det ser ut om det är styckepriser eller kilopriser, det är nästan alltid styckepriser här till skillnad från hemma. Här får man inte bryta isär klasarna med bananer för en klase kostar 95yen och då har väl någon människa suttit och tittat på alla bananer och om de ska vara tre, fyra eller fem för att det ska bli rimligt.
Även om grönsaker i största allmänhet är dyrt här i Japan så är det nog vad jag äter mest när jag lagar mat hemma. Jag som tyckte frukt och grönsaker var dyrt i Sverige innan, men inte nu längre. Det är lätt att laga mat med grönsaker i för då vet jag precis hur jag ska göra och vad det är för någonting jag kommer äta. Jag har insett att jag sedan jag kom hit äter väldigt mycket vegetariskt. Ofta påminner mina maträtter om varandra i innehåll, men ibland försöker jag mig på lite maträtter hemifrån också.
I min korridor finns två riskokare (vilket är lika många som plattorna på spisen). Alla äter ris här, till allting, och jag kan ju inte vara säme. Därför har jag köpt en påse vitt ris och en påse grovt ris, den senaste tiden har jag blandat dem och det blir nog bäst tycker jag. Under mina första dagar här frågade jag en tjej i korridoren på fumling engelsk/japanska/kroppsspråk hur man använder riskokaren. Det visade sig vara enkelt! Men den tar 50 minuter, så det är bara att sätta igång den och sen pyssla med allt annat man kan komma på medan man väntar.
Cupcakes
Eftersom vi fått så mycket hjälp här i Sendai, på universitetet av snälla människor, fått följa med min Academic Advisor på Bunraku föreställning så tyckte jag och Mariko att det nog var bäst att vi också gjorde nåt för dem.
Efter lite funderande tyckte vi det var roligast om vi kunde baka någonting själva till dem. Vi tyckte det skulle vara kul att försöka oss på cupcakes. Jag skulle nog snarare kalla det muffins, men cupcakes låter mycket roligare!
Som vanligt är det fint att jag har med mig någon annan som kan språket bättre än jag. Vi började med att handla allt vi behövde på Seiyu. Vilket gick väldigt smidigt, men skulle jag gjort det själv hade det nog både varit krångligare och tagit längre tid. Sen gick vi hem till köket i min korridor och började vispa.
Snyggt att jag blir fotat samtidigt som jag med kroppsspråk försöker fråga hur mycket citron vi ska pressa.
Vi tyckte det var allra roligast att göra så många olika sorter som möjligt. Eftersom vi hade tre olika färger på formarna fick det bli tre olika smaker.
Efter att ha gräddat dem i micron, tro det eller ej så blev det faktiskt bra. Jag var väldigt tveksam, även om en av mina korridorsgrannar bakar ofta. Tyvärr fick de inte mycket till färg, men det är väl sånt man får stå ut med.
Innan vi slog in dem för att ge bort, delade vi och provsmakade varje sort, äpple/kanel, citron och choklad.
Gyosa Dinner
En eftermiddag promenerade vi förbi ett ställe som serverade dumplings, fast i det här landet heter det visst Gyosa (som jag tyvärr inte har någon aning om hur det stavas).
Jag som velat äta Gyosa sedan jag landade frågade med det samma om vi inte kunde gå tillbaka dit senare på kvällen och äta middag. Mariko, Maxi och Kia var direkt på. Vi bestämde att mötas framemot halvsju och promenerade tillbaka till det mysiga lilla kypinnet som serverade gyosa.
Det var väldigt litet, och att kalla det resturang är nog att ta i. Det fanns två bord och båda var upptagna, därför fick vi sitta vid disken och titta in mot köket där de lagade vår middag. Jag blev bara glad över att få se, även om det inte var optimalt för att prata med varandra.
Vi beställde in både friterade och kokta gyosa, båda var fantastiskt goda och nu ser jag fram emot nästa gång jag kan gå dit!
Mariko day
Idag var den enda lektionen jag hade en tre timmar lång lektion i japanska. Någon gång ska jag berätta mer om mina japanskalektioner! Det finns massor att säga, men eftersom jag fortfarande har problem med bokstäverna, siffrorna, att prata, skriva och läsa går all energi åt till att försöka hålla sig engagerad och fokuserad under dessa tre timmar. Men ju mer jag börjar förstå desto mer tid kommer jag hitta till att också beskriva hur det egentligen är att lära sig japanska.
Nog om det, efter japanskalektionen åt vi lunch tillsammans nästan halva IPLA klassen, superkul att träffa alla och sitta och prata en stund. Efter det var jag tvungen att åka till stan, men eftersom jag som sagt är så dålig på japanska frågade jag om Mariko kunde följa med, som i pratar flytande, tack vare japanska föräldrar.
När vi gjort sånt som var måsten satte vi oss på ett café och pratade liv, kulturer, skolsystem, geografi, olika maträtter och desserter över en kopp kaffe.
Efter att ha sprungit på ett par Indonesiska tjejer som även de fick användning av Marikos fantastiska japanskakunskaper bestämde vi oss för att det var för sent för att åka hem och orka laga middag, så vi kunde lika gärna stanna och äta i stan!
Sushi föreslog jag, som fortfarande inte hade ätit sushi som serveras på ett rullband. Det blev det, för vi hittade ett litet ställe i ett gathörn som serverade sushi till rimliga priser (riktigt billigt jämfört med sverige i alla fall, i detta land skulle vi definitivt kunna hitta billigare om vi letat mer och kanske lite utanför centrum), sushiresturangen fylldes snart upp med folk och det var både fantastisk stämning och troligen den bästa sushiupplevelse jag haft, både tack vare att det var fantastiskt gott (sugoku oishii!), roligt (omoshiroi!) och det fina sällskapet. Vi spanade på japaner som åt sushi, skrattade massor, pratade japanska (nja?), nu har jag dessutom börjat lära mig hur man "ska" äta sushi på riktigt enligt japanerna själva. Så det är bara att fråga om ni undrar!
Äta ute i Sendai
Eftersom jag ännu inte är så bra att laga mat hemma i det här landet passar jag på att äta ute när jag blir medbjuden, själv ser till att vi bestämmer att äta ute, eller helt enkelt köper lunchen på campus eller färdig med mig från butiken.
Under senaste veckan har jag varit ute och ätit två gånger med vännerna från kyrkan som jag går till här i stan. En gång valde vi att äta på en koreansk resturang, vilket var supertrevligt (men tråkigt att det krockade med att några tjejer i klassen bestämde sig för att äta ute).
Den andra gången valde vi att äta på en fiskresturang, jag fick ett sms under förmiddagen där det stod att de var några som skulle ut och äta "seafood bowl (raw fish)" och att jag borde hänga med. Framför mig såg jag en stor balja där det skvalpade runt orensade fiskar. Visst förstod jag att det inte skulle vara så, och det visade sig bli en av de trevligaste kvällarna och den godaste middagen jag än så länge ätit!
Jag åt även lunch med min Academic Advisor vid vårat första möte, det är en trevlig man som kallas Izumida Sensei (det sista betyder Lärare och är någonting man alltid säger efter ens lärares namn). Som sagt, till vårt första möte som var väldigt avslappnat och där han egentligen bara frågade vad jag ville göra min undersökning och uppsats om, bjöd han på en spännande måltid som nog bestod av de märkligaste smakerna. Jag hade tyvärr svårt att äta upp allt, han skulle som tur var iväg och hålla en föreläsning så jag behövde inte visa det inför honom.
På campus finns två bra cafeterior med många olika rätter och variationer. Vad som är otroligt bra för mig är att menysystemet består av bilder på en anslagstavla, där står rättens namn på engelska, på japanska och även hur den ska uttalas på japanska. Så det är bara att förbereda rätt antal kronor i handen, lägga på minnet hur man ska uttala rätten och sen hoppas på det bästa. Svårigheterna kommer sen när man ska hålla koll på sitt nummer och se till att få rätt tallrik. Jag har löst det med att fråga den som står framför eller bakom mig, är det någon jag inte känner blir de allmänt förvirrade, lite frågande och oroliga eftersom de inte kan så bra engelska. Men det funkar med att peka på sitt nummer och själv se frågande ut så får man den hjälp man behöver!
