Sendai Stories

Häromdagen kom vi till Lombok. Vi hade bokat in oss på ett lugnt hotell mitt ute i ingenstans, det finns en liten by på promenadavstånd med några restauranger men inte så mycket annat. Byn är en liten fiskeby med jättemånga små båtar längs hela stranden. Den stranden som ligger närmast är alltså inte direkt en badstrand men såna finns det gott om lite längre bort. 

Det är väldigt vackert här, hotellet serverar bara vegetarisk mat och har flera yogaklasser varje dag att delta på. Vi bor i en liten bungalow med halmtak som knastrar när det regnar och med en mjuk, skimrande och skir sänghimmel. Badrummet är på baksidan utomhus, så häromkvällen tog jag en dusch under månens sken.

Vi har mest tagit det lugnt sen vi kom hit, äter god mat och tagit promenader och än så länge varit med på ett yogapass. Det har varit sol och fint väder men idag kom en störtskur när vi satt och läste vid poolen, men det var ingenting för två härdade svenskar, så vi satt kvar under parasollet i skydd från regnet. 

Här stannar vi ungefär en vecka, vi planerar att göra utflykter, testa god mat och eventuellt hyra moppe beroende på vart utflykterna bär av. Och så klart vara med på fler yogaklasser (får se hur många fler Arvid går på). Arvid övar också på sina slacklineskills, jag har provat men är alldeles för skakig. Så vi delar väl kanske upp oss så han kör det medan jag går på yoga.

Det är ett mysigt och lugnt ställe med många trevliga människor, vissa verkar stanna här under ganska låga perioder medan andra kommer och går som vi. 

På söndagmorgon var det dags för Tari och Ichsans bröllop! I Indonesien är det vanligt att bröllopet är tidigt på morgonen. Redan kl 8 var den religiösa ceremonin, egentligen skulle den varit 7 men några dagar innan det var dags skickade Tari ett sms om att de flyttat fram ceremonin en timme. Så det är inte alls lika strikt som i Sverige med tiderna. 

Kl 6 vaknade vi upp på morgonen för att äta lite frukost och göra oss iordning. Jag hade fått låna en folkdräkt från Hälsingland av Arvids mormor Elly. Det var jättekul att få bära traditionella svenska kläder på ett bröllop i en annan kultur. Tari sa innan att det var okej med klänningar som täckte knäna men eftersom de är muslimer kändes det både mer respektfullt och skönt att ha lång kjol för att passa in mer, vi stack ändå ut enormt mycket som västerlänningar. 

Vi möttes upp i lobbyn ungefär 30 minuter innan bröllopet men pga trafiken var vi framme strax efter det startat. Den religiösa ceremonin börjar med Akad som är ett förbund mellan brudens pappa och brudgummen. 

Vi fick under tiden smyga ut till Tari som satt på en annan plats, där fick vi chansen att ta foton med henne. Egentligen är det bara kvinnor som får vara där men de gjorde ett undantag för oss så efter en stund fick också männen följa med in.

Tari blev mot slutet av den relegiösa ceremonin följd in till sin man och familj av två fastrar (tror jag). Honvar så fantastiskt vacker, det är hon alltid men dessa kläder och sminket! Fransarna var i flera lager, klänningen alldeles fantastiskt. I håret hade hon mängder av flätade blommor och en stor krona i guld. Det märktes på henne, som hon också berättade senare på kvällen när vi åt middag ihop att det var tungt att röra på huvudet och svårt att skratta med allt smink. Tari är nog den jag känner som skrattar mest, så det var en utmaning för henne. 

Mellan den religösa och den traditionella bjöds det på lite frukost (ris och kycklingsoppa). Sen väntade vi på att brudparet skulle komma in igen. Det var ett helt följe som dansade framför dem och efter gick deras familjer. Tari gick också fram och dansade ståendes på en massa blomblad. Hon berättade att hon övat framför youtube några gånger, första halvan tyckte hon gick bra sen skrattade hon mest för att hon inte kom ihåg någonting och bara improviserade. Det är inte superallvarligt men de hade sagt åt henne innan att le med stängd mun, det sprack ganska fort. 

Efter det sitter brudparet upphöjda, med föräldrarna på sidan om och alla får köa för att gå upp och gratulera och skaka hand med dem. 

Vi började med att äta mat, det fann massor att välja på och fler olika bord att köa till. Vi provade lite olika men Mariko och jag fastnade för ris med stekt kött och grönsaker som vi tog av fler gånger. Tari berättade på kvällen att de hade väntat sig omkring 700-800 gäster men det hade kommit 1900 personer, snacka om stort bröllop och många personer att hälsa på. Det hade dragit ut på tiden så de blev klara senare än beräknat, inte så konstigt. 

De ropade också upp oss Tohoku alumner för att gå upp och ta en bild tillsammans med brudparet, så kul att vara bjuden till och uppleva ett så annorlunda bröllop mot vad jag är van vid. Under festen som var ungefär 11-14 blev jag och ibland Arvid tillfrågade väldigt många gånger om att vara med på bild, måste varit att vi stack ut så mycket med både utseende och kläder. Det gjorde mig ingenting, även om det kändes konstigt. Tari sa sen att både hon och Ichsan men också många andra hade uppskattat att jag kommit i folkdräkt, så det var kul! 

På kvällen gick vi ut tillsammans och åt, det var kul att sitta länge tillsammans och prata om gamla minnen och vad alla gör nu! Tari och Ichsan tog oss till en jättefin indonesisk resturang med en liten sjö, där de hade jättegod indonesisk mat och dryck! 

 

Dags att väcka den här bloggen till liv igen. Efter tips från pappa som önskade sig liveuppdateringar från vår resa så är det rätt smart att använda den här gamla plattformen. Även om den heter Sendaistories så passar det väl ganska bra att dela med sig om resor och upplevelse här. Inte minst när anledningen att vi åker är vännerna från Sendai och tiden på Tohoku university. Bilderna som delas här är oredigerade mobilbilder så kvaliteten kan variera, den proffsiga systemkameran är så klart med men nu gör jag det lätt för mig för att någonting överhuvudtaget ska läggas upp här. 

I fredags efter jobbet satte vi oss på flyget mot Jakarta, en nästan 20 timmar lång flygresa hade vi framför oss, så på grund av det och tidsskillnaden (6h) landade vi på lördagkvällen. Vi spenderade helgen i Jakarta med de gamla Tohoku vännerna, bland annat några från Indonesien som stöttade i all form av transport och matbeställningar, vilket var toppen för oss! 

Något som var ännu roligare var att hela mitt lilla gäng från IPLA (programmet vi gick - International Program of Liberal Art) kunde komma till Taris bröllop, och det var helt fantastiskt att träffas igen!

Charlie, Mariko, Tari, jag och Kia. På bilden är också Dhana med som bodde i Japan när vi bodde där, en av de som hjälpte oss runt i Jakarta under helgen. 

 Fem år sen var det vi pluggade tillsammans och träffades senast. Tänk vad tiden går, det roligaste var att det var som att ingen tid hade gått alls. Så ofta har vi inte pratat, men ganska ofta hörs vi i vår sms grupp. 

Helgen i Jakarta var vi så klart på Taris bröllop, vi passade också på att se oss omkring. Vi åkte bland annat till Asiens största moské som vi fick besöka, det var bön just när vi var där så våra vänner turades om att delta i bönen och ta hand om oss. Ungefär 80-90% av Indonesiens befolkning är muslimer, våra vänner också. Så det var kul att se lite mer av deras kultur. Vi gick också till ett monument (Monas) som har blivit Jakartas landmärke. Vi blev vana att höra böneutropet flera gånger om dagen, eftersom det är moskéer i vartannat kvarter.