Sendai Stories

 

När vi åkte från Phnom Penh så ville vi slippa stressen vi hade i Siem Reap, så vi bokade biljetten från hotellet istället. Allt gick väldigt smidigt, förutom att caféet bredvid tog alldeles för lång tid på sig att göra våra mackor, så vi strunade i dem och fick väldigt lite matsäck med oss. Men bussresan gick väldigt bra sen. Av någon anledning så ville de samla in alla pass innan vi kom till gränsen. Vi kände inte riktigt för att lämna ifrån oss dem, men det verkade gå lika bra att behålla dem. Vid gränsen verkade vi komma igenom snabbare än de andra, så vad det skulle hjälpa att lämna ifrån sig passen förstod ingen av oss.

 

Väl framme i Ho Chi Minh City så insåg vi ganska snabbt att vi hade tur som blev avsläppta bara ett kvarter ifrån hotellet. När vi checkat in så tänkte vi gå ut och se om vi kunde se Jasmine och Matilda som vi skulle träffa, vars buss skulle komma in strax efter våran. Vi gick runt lite, men när vi kom tillbaka till hotellet så fick vi veta att de hade kommit till hotellet bara fem minuter efter att vi hade gått! Som tur var så kunde de få ut nyckeln, så Matilda väntade på rummet. Jasmine hade tänkt som vi och var ute och letade efter oss. Men snart var vi alla samlade! Resten av dagen gick mest åt till att fika och äta och prata om vad vi hade varit med om på våra olika håll sen vi sågs sist. Middagen åt vi högst uppe på taket på ett ganska högt hus, med utsikt över staden! Det var verkligen en fin utsikt!

 

Nästa dag åkte vi allihopa ut till Cu Chi, ett område där många av tunnlarna från Vietnam-kriget finns bevarade. Vi fick lära oss hur människorna levde nere i tunnlarna under kriget. Vi fick se tunnlarna och även prova på att gå ner i dem. Även om de hade gjort dem större så att vi stora västerlänningar skulle få plats var de väldigt små så vi fick krypa för att komma fram. Vi fick även se många fällor och lära oss hur bra de var på att hålla tunnlarna hemliga. Efter Cu Chi så åkte vi till krigsminnesmuseet inne i Ho Chi Minh City och tittade på bilder och läste om själva kriget. Det var väldigt intressant att få lära sig mer om det, men också lite obehagligt att få se bilder på de som blivit drabbade, speciellt av allt gift som USA släppte ut över landet. Efter att vi sedan ätit god mat på en restaurang i närheten som gav 10% rabatt om man var turist så gissade vi vilket håll hotellet låg åt och började gå. Vi stannade på Starbucks och tog en fika och listade ut att vi minsann hade gått helt rätt och nu nästan var tillbaka vid hotellet.

 

Dagen efter åt vi en tidig frukost tillsammans med Jasmine och Matilda innan vi sa hejdå och tog en taxi till flygplatsen så vi skulle vara där i god tid.

Efter vi varit i Siem Reap i drygt fyra dagar och verkligen haft tid att se alla tempel tänkte vi att det kunde vara trevligt att åka vidare med båt. Sagt och gjort, vi köpte biljetter med en båt som skulle ta oss till Phnom Penh, Kambodjas huvudstad på ungefär sex timmar på floden. Vi blev tillsagda att vänta utanför hotellet halv sju på morgonen, för att få skjuts till båten. Arvid packade klart det sista och bar ner väskorna medan Fanny sprang iväg till ett fik i närheten för att köpa med lite frukost. Det blev lite stressigt när smörgåsarna dröjde så just innan halv började Fanny småspringa tillbaka till hotellet. När klockan var sju hade fortfarande ingen skjuts kommit vilket gjorde språngmarschen onödig men värre var att det gjorde oss rätt stressade eftersom det hade stått på resebyrån att båten till Phnom Penh avgick klockan 7. Tjejen i hotellreceptionen var ganska ovillig att hjälpa till, kanske för att vi valt att köpa biljetterna från en resebyrå istället för direkt av dem som hade blivit lite dyrare. Strax efter det kom i vilket fall som helst en tjej och hämtade oss, lättade följde vi med henne bara för att det skulle visa sig att vi skulle sätta oss och vänta på en resebyrå som låg ett kvarter bort. Det var visserligen lugnare att sitta där med flera andra samt en tjej som jobbade med de där båtarna, men knäppt för oss som svenskar som är vana att saker och ting går när de ska gå. Eller i alla fall nästan och vid förseningar får vi ju alltid reda på minsta detalj. Till båten fick vi åka en liten flakbil, inknöade på flaket satt vi ihop med sju andra turister och vår packning. 

 

Resan med båten till Phnom Penh var mer behaglig än vi räknat med. Det fanns till och med AC och det var gott om utrymme att lägga sig och vila över en hel rad säten. Ville man gick det att sätta sig uppe på taket. Men vi var rätt trötta och ville inte bränna oss av solen så vi höll oss mest inne och läste böcker, lyssnade på radio och pratade. Längs vägen åkte vi förbi flera flytande byar som låg på en stor sjö i närheten av Siem Reap, och några i floden mot Phnom Penh. Vi läste om byarna och att det var många tusen som bodde på sjön och floden, vi läste också att färskvattensjön var en viktig källa för fisk till folket i områdena runt den. När vi åkte båt var det torrperiod vilket innebar att sjön var ganska liten och bara två meter djup, under regnperioderna blir sjön tio meter djupare och sex gånger så stor till ytan (om vi minns rätt).

 

Framme i Phnom Penh började vi gå längs floden för att leta hotell. I alla städer vi varit har tuktukförarna varit väldigt på och vill köra oss hit och dit och visa oss sina hotell. Smått irriterande, men det är bara att säga nej så ger de sig tillslut. Vi hade läst om några tips i en lonely planet guide som vi fått med oss (om Thailand, Kambodja och Vietnam, perfekt!). Men vi passade ändå på att gå in på en del ställen vi passerade. En del kändes för dyra och andra hade inga rum. Tillslut hittade vi ett litet hotell som låg just vid floden i norra centrum, det fanns två rum kvar och vi tog det minsta och billigaste, vilket visade sig vara utan fönster. Det gick förvånansvärt bra ändå, vi var ju ändå bara där på nätterna, och Arvid insåg att han ändå aldrig hade dragit undan gardinerna och tittat ut i Siem Reap. 

 

Efter att ha promenerat runt i Phnom Penh, bestämde vi oss för att vi tyckte bättre om Kambodja än Thailand. Eller i alla fall om vi jämför de städer vi varit i. Kambodja känns både lugnare och trevligare, men fram för allt renare och mera grönområden. De hade även en lång trevlig promenad längs ån, där folk samlades och gjorde alla möjliga aktiviteter. Vi såg folk som hade dansuppvisninnar, styrketränade, sprang, hade aerobicpass, lekte, spelade badminton och andra bollsporter. Det blev hel enkelt en väldigt trevlig atmosfär i Phnom Penh.

 

Anledningen att vi ville stanna i Phnom Penh var att vi ville åka ut och se Killing Fields of Choueng Ek, där många hundra tusen dödades i kriget som fördes av de Röda Khmererna under ledning av Pol Pot. Vi började med att åka till ett fängelse (S-21) som gjorts om till museum. Khmererna hade tagit över en skola som byggts om till ett fängelse för att hålla koll på alla de som de trodde var emot dem. Av fyra skolbyggnader var fortfarande en helt intakt som det fängelse den hade utgjort. Det var lite obehagligt att gå runt bland de trånga cellerna eller de stora salarna där många fångar hade trängts fastkedjade med fotbojor. Det fanns även kvar en massa tortyrmaterial och bilder från då. Det känns märkligt att tänka sig att kriget fördes för bara 35-40 år sen. 

 

Efter att vi besökt fängelsemuseet åkte vi ut till Cheoung Ek, som bara var ett av många hundra Killing Fields. Vi fick varsina hörlurar för att under vår promenad på området kunna få lyssna till både vad som hade hänt och hur det sett ut men även höra berättelser från några som var med där och då. Det kändes lite knäppt att alla gick runt i sin egen värld och lyssnade. Men det var nog bra för att verkligen få en bild av hur det varit. Det fanns möjlighet att välja guideturen på svenska men vi hade hört att den engelska var bra och inlevelsefull så vi tog den. Vi lärde oss mycket om kriget och Röda Khmerernas styre och förvånades över hur lite man får lära sig på historialektionerna i skolan om de krig som förts i Asien, och så nyligen också!

 

Resan har i övrigt fortsatt med god mat, massa färsk frukt och jättegoda fruktdrinkar, glass och kaffe.