Sendai Stories

...där går samma sol upp i Uppsala,

 

 

Efter alla föreläsningar var slut en onsdag promenerade vi runt campus och kom fram till Botansika trädgården.

 

I fredags var det helgdag här i Japan, så vi hade ledigt från föreläsningar och fick en långhelg att njuta av! Jag åkte till Tokyo tillsammans med ett gäng från kyrkan, vi var väl 20-30 stycken som möttes mitt i natten, satte oss i tre bilar och åkte ner.

 

Vi kom fram tidigt på fredagsmorgonen och kaffeabstinensen var enorm efter en natt i en bil med knappt någon sömn alls, i stort sett allt var stängt men till slut hittade vi en kaffe (som var varm och inte kom från en automat) innan vi gick till kyrkan som vi skulle hälsa på i Tokyo.

 

Till lunch en dag åt vi sukiyaki, det var alldeles fantastiskt gott! Jag följde med de här fina Tokyotjejerna, Yumi och Yoshie, och fem andra som inte hamnade på bild. Yoshie bor numera i Sendai så vi umgås mycket här hemma.

 

Tyvärr har jag haft så mycket att göra hela helgen att jag kom inte hem med mer än typ tio bilder.

Nästa gång jag åker till Tokyo är i början av Januari när Arvid är här. Då får vi se till att göra alla turistiga grejer och ta massa bilder!

 

Bilderna nedan är från Jesus Lifehouse Conference.

Efter lite funderande tyckte vi det var roligast om vi kunde baka någonting själva till dem. Vi tyckte det skulle vara kul att försöka oss på cupcakes. Jag skulle nog snarare kalla det muffins, men cupcakes låter mycket roligare!

 

Som vanligt är det fint att jag har med mig någon annan som kan språket bättre än jag. Vi började med att handla allt vi behövde på Seiyu. Vilket gick väldigt smidigt, men skulle jag gjort det själv hade det nog både varit krångligare och tagit längre tid. Sen gick vi hem till köket i min korridor och började vispa.

 

Snyggt att jag blir fotat samtidigt som jag med kroppsspråk försöker fråga hur mycket citron vi ska pressa.

 

 

 

Efter att ha gräddat dem i micron, tro det eller ej så blev det faktiskt bra. Jag var väldigt tveksam, även om en av mina korridorsgrannar bakar ofta. Tyvärr fick de inte mycket till färg, men det är väl sånt man får stå ut med.

 

 

Innan vi slog in dem för att ge bort, delade vi och provsmakade varje sort, äpple/kanel, citron och choklad.

En eftermiddag promenerade vi förbi ett ställe som serverade dumplings, fast i det här landet heter det visst Gyosa (som jag tyvärr inte har någon aning om hur det stavas).

 

 

Jag som velat äta Gyosa sedan jag landade frågade med det samma om vi inte kunde gå tillbaka dit senare på kvällen och äta middag. Mariko, Maxi och Kia var direkt på. Vi bestämde att mötas framemot halvsju och promenerade tillbaka till det mysiga lilla kypinnet som serverade gyosa.

 

 

Det var väldigt litet, och att kalla det resturang är nog att ta i. Det fanns två bord och båda var upptagna, därför fick vi sitta vid disken och titta in mot köket där de lagade vår middag. Jag blev bara glad över att få se, även om det inte var optimalt för att prata med varandra.

 

 

Vi beställde in både friterade och kokta gyosa, båda var fantastiskt goda och nu ser jag fram emot nästa gång jag kan gå dit!

 

I helgen var det Sports Festival på Tohoku University. Vi var några som möttes upp utanför International House, ett studentboende komplex som ligger i anslutning till University House Sanjo (där jag bor), och promenerade bort till ett campus där vi skulle hålla till.

 

 

Vi fick under dagen prova på lite olika sporter, jag gillade badminton bäst. Kanske för att det var det enda jag var någorlunda bra på. Jag har ju ändå spelat lite med både Stina och Per i Uppsala tidigare. Vi hade även några turneringar, mitt lag vann i badminton (där jag spelade, jippi vad bra jag är!) men förlorade i stort sett alla andra grenar.

 

Under dagen serverades lunch, där Aronasan tillsammans med några andra lagade både udon och yakisoba.

 

Skolbarn springer hem från skolan med sina fina rosa väskor.

 

En bro som jag inte vet namnet på, men som går mellan campus och stan.

 

Det är nästan som att vi har en egen Svandammen här i Sendai.

Där en liten dam kommer och matar fåglarna med bröd.

 

En eftermiddag cyklade jag och Maxi från campus in till stan. Vi hade fått reda på att det till stan skulle komma ett par geishor och hålla ett litet uppträdande.

 

 

Maxi och jag brukar på måndagar efter vår Japanese Corporate Culture (företagskultur) klass gå till ett rum där ett gäng hemmafruar ordnar lite lunch sammankomster (en gång var det te ceremoni som jag skrev som). Vi får där möjlighet att höra om den japanska kulturen, livet i ett japanskt hem, får smaka japanska kakor eller frukter, dricka te och träffa andra studenter. Vid en av de här måndagarna berättade kvinnorna om geishorna som skulle komma till stan och tipsade oss att åka tid.

 

 

Vilken bra möjlighet tänkte vi och korsade bron över Hirose River med våra cyklar, letade frenetiskt efter en plats att ställa dem på (det var den här gången som vi upptäckte det andra cykelgaraget i stan) och promenerade resten av biten till byggnaden, vad den nu hette, för att titta på geishorna.

 

 

Eftersom vi letat cykelparkering så länge hamnade vi rätt långt bak i publiken, det var mer folk där än vi hade trott. Men med min fantastiska kamera fick vi ändå ett par bra bilder.

 

 

Tack och lov hade jag Maxi med mig som förstår något mer Japanska och kunde förklara det som talarna sa. Att vara en geisha i det här landet är lika mycket sport och kräver minst lika mycket ansträngning (förutom musklerna kanske) som en hockeyspelare. De tränar flera gånger om dagen på att gå, sitta, dansa, prata, äta, sätta upp håret, fixa sminket, och att bete sig på det speciella sätt som geishor ska. De börjar när de är omkring 16 år och tränar resten av livet. Det blir en hel livsstil.

 

För ett tag sen var det på Tohoku University en festival, i det här landet, eller kanke bara den här staden är de bäst på att anordna festivaler av olika anledningar. Denna gång var det dgs för alla klubbar, föreningar, studenter, länder och de som ville att ställa ut, sälja saker, uppträda, laga mat, vara utklädd eller visa vad de var bra på.

 

Det är tomt på gator och campusområdet. Folk skyndar sig mellan husen med luvorna dragna över huvudet och paraplyerna neddragna över näsan.

Denna helg har jag haft fullt upp. Jag har tagit massa fina bilder med min väldigt fina kamera. Jag ska väl säga att de flesta bilder ni får se tidigare är tagna med min telefon, det är lättare så. Det går lite snabbare och gör att jag faktiskt skriver ganska ofta. Från den här helgen har jag i stort sett bara fotat med kameran, därför blir detta ett ganska tomt inlägg, men jag lovar att ni så småningom ska få se bilderna och höra allt som hänt den här helgen.

 

Jag kan berätta nu att jag bland annat varit på en festival (Sendai måste vara den bästa staden i världen på att anordna festivaler av alla dess slag), sprungit min första löptur längs med floden (som egentligen är större men innehåller mindre vatten än Fyrisån), varit i på ett framträdande med Geishor, varit i kyrkan, pluggat, lärt känna folk från Tokyo, från Kanada men som bor i Yamagata (så snart blir det nog av att jag tar en liten tur och hälsar på dem)... Med andra ord, det har varit en lång och händelserik helg.

 

Det här kommer nog bli mitt längsta inlägg någonsin, och utan bilder. Nu har jag varit här i sex veckor. Jag har bott i mitt lilla rum så pass länge att det börjar bli stökigt, jag har lärt mig att hitta i större delarna av stan men kan fortfarande inte prata flytande japanska. Jag har träffat flera människor som jag faktiskt skulle kalla mina vänner. Allt detta har gjort att jag faktiskt börjar känna mig hemma här (kanske inte detaljen att jag fortfarande inte förstår språket, men jag har vänner som är uppmuntrande och glada över att jag försöker). Jag insåg förra veckan att jag nu vet vilka jag vill träffa och umgås med, vilka jag vill prata och dela mina tankar och erfarenheter från livet med. Det finns några tjejer i klassen som jag kommer väldigt bra överrens med och samma sak är det i kyrkan. Vi träffas inte längre bara under lektionerna eller på söndagarna under gudstjänsten, utan vi smsar ofta bara struntsaker, vi träffas och lagar middag, tar en kaffe på stan, går över till varandras korridorer och dricker en kopp te sent på kvällen eller om morgonen innan skolan.

 

Det känns bra att det är så här, det gör det lättare att vara hemifrån och långt borta från alla jag tycker om. Men det gör ju också att jag gläds så mycket av hur fint jag har det hemma i Sverige och jag ser fram emot att komma hem om (knappt) ett år, även om jag inte längtar lika hysteriskt längre. Vad som också gör det lättare är vetskapen om att det snart är jul, och nästan halva tiden till Arvid kommer och hälsar på har passerat.

 

Jag har kommit till insikt med en del småsaker under de veckor som jag bott här, som jag ska försöka beskriva. Jag har flyttat till ett land det är det inte är någon som helst ordning på cykeltrafiken, människor cyklar mot trafiken, med trafiken, på trottoarer när det finns cykelbanor och värst av allt är att de cyklar utan att se vart de är på väg. Detta innebär att jag måste hålla dubbelt så bra uppsikt för att inte krocka och flyga ut i vägbanan.

 

Under en av mina första veckor här var jag med om jordbävningar ett par gånger om dagen, vanligtvis kommer de om morgonen eller kvällen. Eller så är det bara det att jag är hemma då och känner av dem mer från våning 10 är från marknivå. Som sagt, i början kom de jätteofta, nu märker jag av dem mer sällan, men det är ändå ungefär en stor i veckan. Ofta är de små och vilket gör att jag först funderar över om jag är lite snurrig bara, men efter en stund inser att det inte slutar och att gardinerna svajar eller vattnet i glaset virvlar märkligt. Detta gör ju också att jag ibland funderar på om det är en liten jordbävning när jag faktiskt är snurrig efter att ha rest mig hastigt. Då och då är jordbävningarna så stora att jag vaknar av dem, det är inte jätteroligt men jag är inte orolig eller rädd av det i alla fall. Någonting som är intressant att lägga märke till här är att när det är en större jordbävning och vi är fler samlade, i skolan eller på resturang, då stannar liksom allting upp. Alla blir tysta, tittar på maten som kanske håller på att skvimpa över, på varandra och funderar på när det är läge att hoppa in under borden som vi fått höra att man ska göra men faktiskt aldrig sett någon som gjort. Det är som att allting stannar en stund, för att stämma av läget, se om det kommer bli värre, sen när allt lugnar ner sig så går det tillbaka till det normala, man fortsätter prata där man slutar, tar nästa tugga eller lyssnar återigen på läraren.

 

Jag har även insett att jag flyttat till vad som måste vara en av Japans största cykelstäder. Det är inte så stort, förutom att ingen kollar vart de ska så är det en bra stad att cykla i, man kommer vart man än vill på omkring en halvtimme eller under. Ironin är att det i stan inte finns någonstans att parkera. Det är förbjudet att ställa cyklarna överallt på gator, trottoarer, gränder eller under trappor. Gör man det är någon vakt snabb att sätta en liten lapp på cykeln och snart därpå är cykeln bortforslad, jag har ingen aning om hur eller var man får tillbaka den sen. Det finns däremot två ställen i stan där man får parkera. Det set ut som tunnelbanenedgångar, med skillnaden att de under marken har stora cykelgarage, sen få man promenera resten av biten dit man ska. 50Yen kostar det att parkera där och de stänger kl 22 eller 01.30. Passar man sig inte och hämtar cykeln innan det får man böta.

 

Jag har flyttat till landet där det är rökförbud utomhus (skönt!) men inte inne på resturanger och caféer (Usch!). Jag har flyttat till landet där man pratar om vikten av miljömedvetenhet och hur man ska spara på naturens resurser (Mottainai!), men där man ändå slänger i stort sett alla sopor i samma kärl och har lamporna tända hela dagarna på kontoren och det faktiskt inte ens finns en släck-knapp, där det inte finns timer för AC så den måste stå på hela dagen eller inte alls (om man inte är hemma för att slå på och av den så att rummet kan få en rimlig temperatur).

 

Kan ändå bjuda på två små bilder från helgen, även om de inte hör ihop med allt jag beskrivit ovan.