Tankar om Sendai

Denna helg har jag haft fullt upp. Jag har tagit massa fina bilder med min väldigt fina kamera. Jag ska väl säga att de flesta bilder ni får se tidigare är tagna med min telefon, det är lättare så. Det går lite snabbare och gör att jag faktiskt skriver ganska ofta. Från den här helgen har jag i stort sett bara fotat med kameran, därför blir detta ett ganska tomt inlägg, men jag lovar att ni så småningom ska få se bilderna och höra allt som hänt den här helgen.

 

Jag kan berätta nu att jag bland annat varit på en festival (Sendai måste vara den bästa staden i världen på att anordna festivaler av alla dess slag), sprungit min första löptur längs med floden (som egentligen är större men innehåller mindre vatten än Fyrisån), varit i på ett framträdande med Geishor, varit i kyrkan, pluggat, lärt känna folk från Tokyo, från Kanada men som bor i Yamagata (så snart blir det nog av att jag tar en liten tur och hälsar på dem)... Med andra ord, det har varit en lång och händelserik helg.

 

Det här kommer nog bli mitt längsta inlägg någonsin, och utan bilder. Nu har jag varit här i sex veckor. Jag har bott i mitt lilla rum så pass länge att det börjar bli stökigt, jag har lärt mig att hitta i större delarna av stan men kan fortfarande inte prata flytande japanska. Jag har träffat flera människor som jag faktiskt skulle kalla mina vänner. Allt detta har gjort att jag faktiskt börjar känna mig hemma här (kanske inte detaljen att jag fortfarande inte förstår språket, men jag har vänner som är uppmuntrande och glada över att jag försöker). Jag insåg förra veckan att jag nu vet vilka jag vill träffa och umgås med, vilka jag vill prata och dela mina tankar och erfarenheter från livet med. Det finns några tjejer i klassen som jag kommer väldigt bra överrens med och samma sak är det i kyrkan. Vi träffas inte längre bara under lektionerna eller på söndagarna under gudstjänsten, utan vi smsar ofta bara struntsaker, vi träffas och lagar middag, tar en kaffe på stan, går över till varandras korridorer och dricker en kopp te sent på kvällen eller om morgonen innan skolan.

 

Det känns bra att det är så här, det gör det lättare att vara hemifrån och långt borta från alla jag tycker om. Men det gör ju också att jag gläds så mycket av hur fint jag har det hemma i Sverige och jag ser fram emot att komma hem om (knappt) ett år, även om jag inte längtar lika hysteriskt längre. Vad som också gör det lättare är vetskapen om att det snart är jul, och nästan halva tiden till Arvid kommer och hälsar på har passerat.

 

Jag har kommit till insikt med en del småsaker under de veckor som jag bott här, som jag ska försöka beskriva. Jag har flyttat till ett land det är det inte är någon som helst ordning på cykeltrafiken, människor cyklar mot trafiken, med trafiken, på trottoarer när det finns cykelbanor och värst av allt är att de cyklar utan att se vart de är på väg. Detta innebär att jag måste hålla dubbelt så bra uppsikt för att inte krocka och flyga ut i vägbanan.

 

Under en av mina första veckor här var jag med om jordbävningar ett par gånger om dagen, vanligtvis kommer de om morgonen eller kvällen. Eller så är det bara det att jag är hemma då och känner av dem mer från våning 10 är från marknivå. Som sagt, i början kom de jätteofta, nu märker jag av dem mer sällan, men det är ändå ungefär en stor i veckan. Ofta är de små och vilket gör att jag först funderar över om jag är lite snurrig bara, men efter en stund inser att det inte slutar och att gardinerna svajar eller vattnet i glaset virvlar märkligt. Detta gör ju också att jag ibland funderar på om det är en liten jordbävning när jag faktiskt är snurrig efter att ha rest mig hastigt. Då och då är jordbävningarna så stora att jag vaknar av dem, det är inte jätteroligt men jag är inte orolig eller rädd av det i alla fall. Någonting som är intressant att lägga märke till här är att när det är en större jordbävning och vi är fler samlade, i skolan eller på resturang, då stannar liksom allting upp. Alla blir tysta, tittar på maten som kanske håller på att skvimpa över, på varandra och funderar på när det är läge att hoppa in under borden som vi fått höra att man ska göra men faktiskt aldrig sett någon som gjort. Det är som att allting stannar en stund, för att stämma av läget, se om det kommer bli värre, sen när allt lugnar ner sig så går det tillbaka till det normala, man fortsätter prata där man slutar, tar nästa tugga eller lyssnar återigen på läraren.

 

Jag har även insett att jag flyttat till vad som måste vara en av Japans största cykelstäder. Det är inte så stort, förutom att ingen kollar vart de ska så är det en bra stad att cykla i, man kommer vart man än vill på omkring en halvtimme eller under. Ironin är att det i stan inte finns någonstans att parkera. Det är förbjudet att ställa cyklarna överallt på gator, trottoarer, gränder eller under trappor. Gör man det är någon vakt snabb att sätta en liten lapp på cykeln och snart därpå är cykeln bortforslad, jag har ingen aning om hur eller var man får tillbaka den sen. Det finns däremot två ställen i stan där man får parkera. Det set ut som tunnelbanenedgångar, med skillnaden att de under marken har stora cykelgarage, sen få man promenera resten av biten dit man ska. 50Yen kostar det att parkera där och de stänger kl 22 eller 01.30. Passar man sig inte och hämtar cykeln innan det får man böta.

 

Jag har flyttat till landet där det är rökförbud utomhus (skönt!) men inte inne på resturanger och caféer (Usch!). Jag har flyttat till landet där man pratar om vikten av miljömedvetenhet och hur man ska spara på naturens resurser (Mottainai!), men där man ändå slänger i stort sett alla sopor i samma kärl och har lamporna tända hela dagarna på kontoren och det faktiskt inte ens finns en släck-knapp, där det inte finns timer för AC så den måste stå på hela dagen eller inte alls (om man inte är hemma för att slå på och av den så att rummet kan få en rimlig temperatur).

 

Kan ändå bjuda på två små bilder från helgen, även om de inte hör ihop med allt jag beskrivit ovan.

 

De bästa ställena att springa på här är längs floden eller i parker där de har gångar av samma material som vi har på idrottsplatserna. Det är inte så långa sträckor så man får springa fram och tillbaka ett par gånger vilket blir lite tråkigt, men det är ändå bättre än asfalt och skogar att springa i är inte att tala om. Japanerna jag frågat förstår inte ens vad jag pratar om.

 
Den här bilden är från framträdandet jag och Maxi gick till där Geishor visade upp sig i sina kimonos, dansade och vad berättade vad det innebar för dem att vara Geishor. Jag behöver kaske inte säga att jag inte hängde med på vad de berättade, men jag förstod siffrorna och att en av dem sa "mamma". Maxi översatte det mesta åt mig tack och lov, men inte ens hon hängde med på allt.

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Mamma

Lika kul och intressant att läsa verje gång
Kram mamma

2012-11-05 @ 16:29:18
Postat av: Malin Edström

Fanny, du är så cool som åker till ett nytt land, en ny stad med nya människor och lär dig ett nytt språk! Du gör något jag tvivlar starkt på att jag skulle klara av och jag är så imponerad att du gör det! Så kul att läsa vad du gör och upplever, hade en flygbiljett inte varit så dyr hade jag kommit och hälsat på på direkten:) Jag blir så glad varje gång jag träffar Arvid och han hälsar ifrån dig! Jag känner mig previligerad som får så fina hälsningar ända ifrån Japan! Hoppas du mår bra på alla sätt! Stor kram och Gud välsigne dig också får Han hålla jordbävningarna på en rimlig nivå! <3

Svar: Vad fin du är Malin, tack för dina snälla ord! Jag blir glad varje gång jag ser att någon hemifrån har skrivit en liten rad, frågar hur jag har det eller berättar om vad som händer hemma. Visst är han bra Arvid, på alla sätt och vis, och jag är så glad att han tar det på allvar och hälsar till er där hemma när jag vet att han ska till kyrkan eller någonstans där han träffar dig och andra vänner. Hoppas det går bra för dig med studierna och att du lär dig allt om stenar och buskar ;) hälsa Oskar! Gud välsigne dig, kramar
Fanny

2012-11-14 @ 07:48:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0