Sendai Stories

En eftermiddag cyklade jag och Maxi från campus in till stan. Vi hade fått reda på att det till stan skulle komma ett par geishor och hålla ett litet uppträdande.

 

 

Maxi och jag brukar på måndagar efter vår Japanese Corporate Culture (företagskultur) klass gå till ett rum där ett gäng hemmafruar ordnar lite lunch sammankomster (en gång var det te ceremoni som jag skrev som). Vi får där möjlighet att höra om den japanska kulturen, livet i ett japanskt hem, får smaka japanska kakor eller frukter, dricka te och träffa andra studenter. Vid en av de här måndagarna berättade kvinnorna om geishorna som skulle komma till stan och tipsade oss att åka tid.

 

 

Vilken bra möjlighet tänkte vi och korsade bron över Hirose River med våra cyklar, letade frenetiskt efter en plats att ställa dem på (det var den här gången som vi upptäckte det andra cykelgaraget i stan) och promenerade resten av biten till byggnaden, vad den nu hette, för att titta på geishorna.

 

 

Eftersom vi letat cykelparkering så länge hamnade vi rätt långt bak i publiken, det var mer folk där än vi hade trott. Men med min fantastiska kamera fick vi ändå ett par bra bilder.

 

 

Tack och lov hade jag Maxi med mig som förstår något mer Japanska och kunde förklara det som talarna sa. Att vara en geisha i det här landet är lika mycket sport och kräver minst lika mycket ansträngning (förutom musklerna kanske) som en hockeyspelare. De tränar flera gånger om dagen på att gå, sitta, dansa, prata, äta, sätta upp håret, fixa sminket, och att bete sig på det speciella sätt som geishor ska. De börjar när de är omkring 16 år och tränar resten av livet. Det blir en hel livsstil.