Bunraku
I veckan blev jag och Mariko, en tjej i min klass som är uppväxt i Australien med född i Japan, medbjudna på Bunraku av Izumida Sensei. Det är en traditionell Japansk dockteater som han ville ta med oss på. Som internationella studenter tycker han att vi ska få ta del av den japanska kulturen och se och uppleva saker som både han tycker är intressant men som han också tror är roligt och viktig för oss att se.
Teatern var på japanska, men innan så köpte vi program där handlingen förklarades på engelska. Jag läste igenom den innan och hängde med någorlunda. Även om de kortat ner texten och Mariko fick förklara en del i pauserna, så jag tycker att jag fick en bra bild av vad teatern handlade om, efteråt pratade vi också mycket teatern men även annan kultur i Japan, Sverige och Australien.
Det är väldigt annorlunda i Japan, på universitetet i Sverige så har jag knappt haft någon kontakt alls med professorerna/lektorerna, medan här bygger man på en långsiktig relation som handlar om mer än bara den uppsats man skriver, eller den kurs man läser. Efter teatern gick vi till en liten kaffebar coh drack supergott svart, starkt kaffe! Den lilla kaffebaren hade varken jag eller Mariko hittat om inte Izumida Sensei var med.
Där blev vi kvar ett par timmar, till klockan plötsligt var sex och Izumida Sensei var tvungen att rusa vidare och jag och Mariko var så hungriga att vi höll på att falla ihop av trötthet. Vi hade skyndat oss från våra respektive föreläsningar som slutade klockan 12 för att mötas inne i stan klockan ett, därför hann vi aldrig äta ordentlig lunch. Vi båda var så hungriga att vi satte oss på första bästa resturang som var en Italiensk, där vi åt pizza.
När vi var klara regnade det så vi hade ingen lust att cykla hem, eftersom det varit så fint tidigare under dagen hade vi varken regnjackor eller paraplyer med oss. Därför satte vi oss i en galleria och öppnade det lilla paket vi hade fått av Izumida Sensei. Han sa att det innehöll någon form av bakelser och att vi borde äta upp dem idag.
Jättefina var dem, däremot måste jag nog medge att de smakade lite märkligt och alldeles otroligt sött. Jag smakade ändå lite av alla, det som blev över fick Mariko ta med hem eftersom hon gillade dem mer än jag!
Kommentarer
Trackback
